Puh, vilken jobbig redigeringsomgång!
Manuset är ivägskickat till redaktören efter min största omskrivning hittills.
”Påminn mig om att aldrig skriva en bok igen!” Haha, det har jag sagt till min man flera gånger under redigeringsprocessen. Bokskrivandet är nämligen svårt. Skitsvårt. Att få ihop ett råmanus är en bedrift i sig, alltså att plita ner en historia med en början och ett slut som däremellan är någorlunda underhållande eller spännande. Men det klarade jag och var färdig i våras någon gång. Men det är klart att det inte var utgivningsdugligt då. Oh no! Långt därifrån.
Efter det har jag redigerat i olika omgångar. I december började det stora jobbet. Det allra svåraste. Redaktör Emma Åhlén och Jenny Castegren från förlaget hade läst och kom med förslag till omskrivningar och förbättringar. Vi hade Zoom-möte och jag fick även skriftliga synpunkter.
Så här skrev Emma inledningsvis:
”Det här är en roman med mycket fart och fläkt! Det är många karaktärer, konflikter och relationer – precis som det ska vara i en feelgood. Jag gillar verkligen att den har mycket värme, men heller inte saknar sorg och svärta, eftersom det ger romanen ett djup som läsaren kan bära med sig efteråt.”
Det är inte för att ”skryta” som jag lägger ut det här. Jag vill mest visa hur skickliga lektörer och redaktörer är på att lyfta positiva saker med ens manus, precis innan de öser konstruktiv kritik över en.
Det är lätt hänt att man inte tar till sig ett så fint omdöme när fokus ligger på det som ska ändras. Nu när jag går tillbaka och läser igen så värmer de där orden enormt mycket. ❤️
Utan att avslöja något om innehållet tänkte jag dela med mig av redigeringsarbetet och vad det var jag behövde åtgärda. Kanske kan det vara till nytta för någon annan skrivande själ, och kanske förklarar det en del för de som inte har en aning om vad redigering är.
I stora drag skulle jag:
• Fördjupa den övergripande konflikten.
• I vissa scener behövde jag dyka ner djupare med tillbakablickar, tydliggöranden, tankar och reflektioner för att lugna ner tempot.
• En karaktär hade för lite utrymme och skulle skrivas in på fler ställen.
• En annan karaktär hade ganska många sidospår. Där skulle jag rensa, ta bort och fokusera på det viktigaste.
• Tona ned några bikaraktärer som inte är viktiga för handlingen. Några av dem, som bara är statister, skulle inte ens ha namn.
• Dra ner på eller stryka vissa händelser och låta relationerna stå i fokus.
Någonstans på vägen hade mitt manus kommit att bestå av hela 98.000 ord. Det är långt! Jag tror att de flesta förlag satsar på någonstans runt 75.000-85.000 ord för en bok i feelgoodgenren. Jag fick order att korta ner mitt till 85.000 ord. Alltså skulle jag stryka 13.000 ord. (!) Det betyder ca 10 kapitel för mig. Där kan man snacka om att behöva döda sina darlings. 😀
Jag tycker faktiskt att jag var ganska duktig, för jag lyckades korta ner det till 86.000 ord. Det var till och med skönt att bli av med vissa grejer. Man inser att allt inte är så viktigt för storyn som man en gång trodde eller tyckte. Redaktör Emma erbjöd sig snällt att hjälpa till med de sista strykningarna. Det blir nog toppen, för jag är ganska hemmablind vid det här laget.
För två veckor sedan, på instagram, liknade jag redigeringen vid att pussla:
”Jag river upp delar av det redan lagda pusslet, slänger vissa bitar och plockar fram några helt nya. Det tar längre tid än man tror (och vill) att få dem att passa in på rätt ställe. Dessutom krävs en del omkastningar och justeringar för att bitarna ska haka i varandra så smidigt som möjligt.”
Nu är det bara att vänta några veckor tills jag får tillbaka manuset igen. I nästa omgång kommer det vara mer fokus på det språkliga. Det ser jag fram emot. Räknar nämligen med att det kommer vara mycket enklare att göra sådana justeringar. Vi får väl se.
Och det där med att aldrig skriva en bok igen … Det är förstås glömt och borta.
Jag funderar för fullt på innehållet för uppföljaren till Sommarvindar och sanningar.